Till minne av älskade grisar

Pippi, Ronja, Bill och Bull finns inte längre kvar här i byn, deras liv slutade här. Sist på den här sidan har jag beskrivit situationen kring var och ens död.

Grisarna har gett mig så oändligt många fina minnen och glada stunder under dessa dryga 10 år. Tillsammans med dem har jag fått förmånen att lära känna och följa deras egenheter, finurligheter och förstånd. Aldrig ska jag glömma de många och underbara stunderna tillsammans ute i hagen då de behagfullt legat utsträckta i gräset eller bökande bland gräs och rötter så tuvorna yrde, eller snarkande uppe i sanddynorna, eller vällustigt kliande och skrubbande mot ett träd i den lilla skogsdungen och förstås de härliga tillfällena vid deras eget tillverkade bad då de med stort välbehag, pustande och fnysande i sin fulla längd sträckte ut sig så vatten och gyttja stänkte. Och inte minst alla de gånger inne i ladan, ofta efter maten då alla gärna ville få en egen stund med lite småprat och kliande under hakan och på magen. Alltid behagfullt utsträckta i halmen i sin hela längd.

Men åren har gått och vi har alla blivit äldre. Pippi hann inte bli gammal, men Ronja, Bill och Bull började åldras. De var inte riktigt lika busiga i hagen de sista åren, och sprang inte jättefort tillbaka till ladan när regnet började falla och det blev lite svårare att komma på fötter snabbt.

Men trots att kropparna inte hade riktigt samma spänst så var deras personlighet densamma. Pippi som in i det sista ville vara med och bestämma, Bull som alltid ville bli kliad och klappad och som aldrig visade minsta tecken på ilska, Ronja som genom alla åren varit den som fick stå tillbaka för de andra men som hade den där underfundiga och pliriga blicken och glimten i ögat, och Bill chefen för hela gruppen, han som bestämde och alltid tog täten.

Älskade grisar vad jag saknar er!

Kristina, 17 april 2009

PS Skänk också en tanke till alla de grisar som i trånga utrymmen aldrig får se dagsljus, än mindre vistas ute i friska luften. Tänk på alla grisar som endast får leva ungefär 6 månader innan de transporteras till slakteriet där de i rädsla och ångest slaktas i ett enda syfte, att hamna i kyldisken som korvar och skinkor. (Bara i Sverige dödas drygt 3 miljoner grisar varje år).

 

En liten betraktelse om Älskade grisar

”Det här kommer att bli fina julskinkor” och liknande kommentarer fick jag höra relativt ofta den första tiden när grisarna hade flyttat in. Sagt mest på skoj men med lite allvar. Med tiden tystnade kommentarerna om julskinkor och slakt. Grannarna och andra förbipasserande började ta för givet att grisarna skulle vara där. Och numera när släktingar och vänner träffar mig frågar dom oftast både om hur jag själv mår och hur det är med grisarna.

När jag tänker på grisarna, dvs Pippi, Ronja, Bill och Bull, som bor hemma hos mig på gården sedan flera år tillbaka, blir jag ”varm i hjärtat”. Grisarnas bus, förstånd, nyfikenhet, vänlighet och önskan om att bli ompysslade gör dem till fantastiska individer. Och den insikten får mig än mer att förtvivlas över det som mängder av grisar utsätts för i uppfödning och slakt.

Som små ville alla fyra gärna sitta i knäet och bli ompysslade. Som tur var, eftersom de nu väger 200-250 kg vardera, bestämde vi ganska snart att de istället fick ligga bredvid mig i halmen. Det är åtskilliga timmar jag tillbringat klappande och kliande grisarna, som då sträcker ut sig i sin fulla längd av välbehag. Mysigt och avkopplande!

Griskultingar har många likheter med hundvalpar. De busar t ex genom att dra i byxbenen, leta i fickorna, skaka, riva och dra i papperspåsar, tygstycken eller annat som kommer i deras väg, och inte minst genom att i full fart springa runt och leka tafatt med kompisarna eller mig. Sedan utmattade sova tungt. Instinkterna fanns där redan från början, t ex att hålla sig varma genom att bygga bon eller bädda ner sig i halmen. En fin ögonblicksbild jag har är att i den kyliga kvällen se ett jätteberg med halm där fyra små trynen endast stack upp när jag kom in och nattade. Än idag pysslar de mycket med sina sov- och viloplatser. Inomhus bär, gräver och bygger de boplatser i halmen, särskilt om det är kallt ute. Ute gräver de mjuka kroppsformade gropar att ligga i på den högst belägna platsen i hagen – troligen en nedärvd instinkt att ligga så att man dels ligger skyddat, dels ligger högt med uppsikt över eventuellt annalkande faror.

Nyfikenheten och upptäckarlusten finns där alltid. Därför ska alltid hinkar och baljor som inte sitter fast vändas upp och ned på så att även undersidan kan undersökas. Går det sedan att slänga och bolla med hinken en stund gör de förstås gärna det också. Ute gräver de på vissa platser intensivt med trynet så att jordkokorna yr. När de hittar något riktigt intressant eller gott syns det tydligt för då roterar svansen som en propeller.

Att de förstår och kommer ihåg sammanhang är uppenbart. I deras stora hage finns ett mindre skogsparti. Dit går de då och då på egen hand  och ibland brukar vi gå dit tillsammans. När jag kommer med passar de på att visa mig alla slags saker. Hur de hittat en lämplig ryggkliargren, extra intressanta stenar att knuffa på osv. Vi ska också alltid leka kurragömma. Det uppskattas mycket när jag smyger iväg och gömmer mig och ger ifrån mig några ljud – och fram bakom trädet eller stenen tittar strax någon av grisarna med glimten i ögat.

För att inte helt och hållet idealisera tillvaron med grisarna måste jag nog understryka att de som vuxna blir mycket stora och starka. Det kräver anpassade utrymmen både inomhus och utomhus. Även om de är snälla så gäller det att vara observant. Att bli trampad på foten eller omkullknuffad i all välmening gör ont (en dag satt jag i lugn och ro på en sten i skogsdungen och vips fick jag en flygtur när Bill kom på att han skulle se vad som gömde sig under min bak). Vill inte grisarna samarbeta, t e x när veterinären behöver komma, krävs det oändligt med lock och pock för att det ska kunna genomföras om det alls är möjligt. En riktigt allvarlig skada törs jag inte ens tänka på eftersom grisarna inte går att försäkra för veterinärvård. De blir dessutom mycket lätt skärrade över förändringar och det vore säkert jobbigt för dem att transporteras till ett sjukhus, hållas avskilda från de andra och liknande.

Till slut: alla bör och kan inte ta hand om grisar, men alla människor skulle må bra av att få lära känna en gris!

Kristina

Pippi är död

En del av julstämningen försvann på Annandagen när jag fann Pippi död. Lite förberedd var jag eftersom hon inte haft den vanliga goda matlusten i en dryg vecka och det kom lite blod från baken. Men Pippi var ute med Ronja, Bill och Bull på dagarna som vanligt och åt gärna den extramat jag bjöd henne av kokt broccoli och andra grönsaker, julkakor, frukt, russin och nötter.

På juldagens morgon märkte jag att hon blivit sämre. Då vill hon inte ens äta frukt utan låg stilla i sin halmbädd och blundade. På kvällen bäddade jag in henne i ytterligare ett stort fång halm, hon la sig tillrätta på sidan och sträckte ut sig så jag kunde klappa hela henne. Hon nöffade lite tillbaka när jag pratade och pysslade med henne. Och det var det sista jag fick höra från henne. På Annandagens morgon låg hon död när jag kom ut. Det såg ut som att hon bara hade somnat in.

Pippi blev nästan 7 ½ år.

På sätt och vis var det skönt att hon dog lugnt och stilla. Alternativet hade naturligtvis varit nödslakten de närmaste dagarna. Det är bra att den finns men ändå ofrånkomligt att även nödslakten kan skapa en del oro innan det är över. I samtalet med distriktsveterinären uteslöt vi obduktion, istället fick det bli hämtning för destruktion som det så rationellt heter när det gäller djur. Det är svårt att flytta en död griskropp som väger ca 300 kg på ett värdigt sätt. Därför var det känslomässigt jobbigt att få Pippi ut ur ladan och sedan se henne sänkas ner i lastbilens container, trots att mannen som hämtade henne var mycket vänlig. Men nu är det över. Inte var det ju heller Pippi som sänktes ner i containern utan endast hennes kropp. Pippi själv tror jag nu befinner sig i den bästa av grishimlar!

Kristina, 2 januari 2006

Bull är död

Under midsommarhelgen märkte jag att något var fel. Hur jag än lockade med mat och godis tog han sig inte upp. När jag försökte få honom att resa på sig blev han arg. Bull som aldrig visat ilska mot mig tidigare. Det var nåt riktigt fel med hans bakben.

Kontakten med veterinären gav inget hopp. Det fanns inte mycket att göra åt benen på en 10 år gammal och ca 300 kg tung gris. Då återstod det enda rätta, hur orätt det ändå kändes, att ringa nödslakten. Jag fick tala med Göran, en lugn och sansad person, som varit med länge. Han sa att han inte skulle hinna komma förrän på onsdag. Är det möjligt att vänta två dygn, undrade han. - Du måste ha en reservplan ifall läget blir mycket värre.

Tiden gick långsamt. Försiktigt försökte vi få bort fukt och avföring, bädda och göra det så bekvämt det bara var möjligt för Bull. Jag fuktade handdukar som svalka, bjöd på godsaker, klappade, smekte och småpratade. Bull låg lugn mestadels av tiden. Han sov mycket och det kändes som han förstod att tiden var inne.

Strax före kl 14 på onsdagen kom nödslaktaren Göran. Vi går in tillsammans. Bull ligger och dåsar. Men han ligger inte bra för ett säkert skott. Jag sätter mig lite snett framför honom. Pratar, klappar och bjuder på äpplen. Långsamt reser sig Bull upp på frambenen mumsande på äpplena. Jag stryker honom på kinderna och trynet. Viskar slutligen att han ska hälsa Pippi, sen flyttar jag mig lite åt sidan. PANG skottet träffar mitt i pannan. Ser Bull rycka till och falla ihop. Dödsryckningarna varar för mig en evighet, jag gråter och frågar två gånger inom loppet av någon minut om Bull verkligen är död. Sen blir allt stilla.

Ett spännband fästs runt Bulls framben. Vinschen på lastbilen drar. Bull släpas sakta ut genom rummet. Jag knuffar med alla krafter på hans livlösa kropp för att försöka styra den ut ur ladan, förbi mittenväggen och stolparna. Då märks så tydligt att Bull inte längre är kvar, det är bara en tom kropp. Utanför ladan avblodas han som en extra säkerhetsåtgärd. Vinschen går i gång igen. Kroppen sänks ned i containern på lastbilen.

Lastbilen kör iväg. Jag går in till Ronja och Bill. Där sitter jag länge. Så småningom hämtar jag en skottkärra med sand och täcker över pölen med Bulls blod utanför ladan. Sandhögen påminner mig dagligen om det sorgliga slutet. Men framförallt påminner den om alla tillgivna, mysiga, roliga och glada stunder i nästan 10 år tillsammans med Bull.

Kristina, 25 juni 2008

Ronja och Bill är också döda

Åldern hade tagit ut sin rätt. Ronja orkade inte längre, hon hade ingen matlust och benen ville inte riktigt bära henne. De sista dagarna kunde jag inte alls förmå henne att flytta på sig. Jag hade länge varit medveten om att Ronja inte längre levde ett riktigt bra grisliv. Att hon inte ville gå ut i hagen, tydde på att nåt inte var som det skulle. Och att inte vilja äta nästan någonting går inte i längden, trots att jag bjöd på alla tänkbara godsaker.

Med stor vånda fattade jag till sist beslutet om att Ronja inte skulle behöva leva längre, länge hade jag hoppats på tecken till bättring , men det blev snarare sämre. När det beslutet var fattat måste jag fatta ett ännu svarare beslut. Skulle jag låta Bill bli kvar alldeles ensam ute i ladan? Eller skulle jag låta honom dö samtidigt som Ronja? Han som troget legat vid Ronjas sida och endast gått ut korta stunder. Dels beroende på att han nog inte vill lämna Ronja så länge, dels för att även han började visa lite tecken på trötta och onda ben. Tankarna malde, jag ställde de olika alternativen mot varandra om och om igen. Så till sist och med ännu större vånda fattade jag beslutet. Även Bill skulle dö samma dag.

Dagen närmade sig. På morgonen gick jag ut till dem med frukost och godsaker, som en sista gottgörelse för vad jag hade bestämt. Frukosten avslutades med semlor, men Ronja vill inte ha - Bill fick allihop. Han mumsade nöjt i sig men hade inte lust att stiga upp han heller, däremot la han sig på sidan lite lagom lutande mot Ronja. Just i det ögonblicket kände jag att mitt beslut var rätt.

Göran med nödslakten kom ännu en gång upp med sin lastbil. Vi gick in tillsammans som då förra gången med Bull. Allt gick mycket fort, först några sista klappar och sen föll skotten snabbt på varandra. Därefter följde åter igen dessa oerhört jobbiga minuter innan nervryckningarna släppt och allt blir stilla. Allt liv är slut, deras ögon som mött min blick så ofta är nu uttryckslösa och tomma. Tiden har stannat i ladan.

Men verkligheten gör sig påmind. Ronja och Bill avblodas som en extra säkerhetsåtgärd och än en gång ser jag på när mina älskade grisar vinschas ut ur ladan och hissas upp i luften och sedan ner i containern på lastbilen. Jag tackar Göran för att han orkar göra det han gör och för att han gör det så bra. När bildörren slår igen om honom tänker jag att nu blir det inga fler besök här. Ladan är tom.